Den gröna ön vi talar om i rubriken är naturligtvis Irland. Vad kan vara grönare än Irland, och vilket landskap kan vara mer skapat för golf? Vi beger oss till den nordvästra, lite mer vindpinade delen av ön för att utforska ett gäng linksbanor.

Det är nära till golfparadiset. Vi reser från Arlanda en tidig morgon i maj, och efter en kort flygresa och en kafferast på flygplatsen i Dublin tar vi motorvägen norrut. De stora vägarna i Irland är numera av hög kvalitet, och ön är, iallafall med svenska mått, ganska kompakt. Det tar oss bara några timmar att nå vårt första mål för dagen, Castlerock Golf Club längs Causeway-kusten i Nordirland. Trots att detta är vårt tredje land för dagen är vi framme lagom till lunch.

Det är söndag och klubbhusets restaurang är fullpackad med både golfare och bybor som äter en traditionell söndagsbrunch, men man fixar snabbt fram ett bord åt oss och vi tar för oss från buffén där man karvar kött från rejält tilltagna stekar. Mumma för hungriga golfare.

Efter att ha låtit maten sjunka en smula är det dags att tackla banan. Det finns två banor att välja på, Mussenden och Bann. Mussenden är en 18 håls mästerskapslinks, medan Bann är en 9-hålare som inte är fy skam den heller. Vi väljer Mussenden.

Mussenden invigdes redan 1901 som en 9-hålsbana, men utvidgades snabbt till 18 hål. Det var den skotska klubbmakaren Ben Sayers som fick uppdraget, och han satte ribban högt och ville skapa en banan jämlik tidens storbanor som Troon och North Berwick. Han lyckades över förväntan och skapade en fantastisk linksupplevelse bland sanddynorna längs Causeway-kusten.

previous arrow
next arrow
Slider

Under åren har banan uppdaterats av bl.a. Harry Colt, och nu senast av Martin Hawtree under åren 2017-2020. Banan har moderniserats, framförallt greener och bunkrar, samt några små ändringar av bansträckningen.

Redan på första hålet förstår man att det här är inte en bana att leka med. Utslaget är nedför och ser inte speciellt svårt ut. Men banan är som linksbanor ofta är, stenhård. Bollen studsar lite som den vill och hamnar i ruffkanten. Ruffen suger musten ur andraslaget som inte riktigt orkar fram till greenen uppe till höger. En historia som skulle visa sig upprepas.

De nya greenområdena är stora och välbunkrade. Vi fann greenerna i bra skick, och puttade som vanligt en bra bit förbi hålet innan vi vande oss vid de snabba linksgreenerna, helt annorlunda än Sveriges vårgreener så här i maj månad.

Castlerock Golf Club, Northern Ireland

Hål tre, fyra och fem går längs järnvägsspåret. Alla hål på banan har namn, som ”Railway”, ”Corner” och ”Summit”. Fyran, banans mest berömda hål heter ”Leg O’Mutton”. Hur man tänkte här har jag lite svårt att föreställa mig, men ett fint hål är det. Ett 200 yard par tre till en upphöjd green är svårt nog. Med järnvägen till vänster och en burn (irländska för bäck) som vindlar sig fram kors och tvärs är det dessutom lätt att bli distraherad och tappa koncentrationen.

Castlerock Golf Club, Northern Ireland
Signaturhålet Leg O’Mutton, en par 3 som är betydligt svårare än det ser ut

Med början på hål sex, en par fyra med fortsättningen på den burn vi såg på fyran förrädiskt dold just framför green, vänder banan hemåt mot klubbhuset. Ända tillbaks kommer vi dock inte efter nian.

På andra nio kommer vi stundtals upp på ganska höga sanddynor med en sagolik utsikt över omgivningarna och havet. Efter den fina par femman ”homewards” och det korta men i vinden trixiga sextonde hålet når vi toppen av banan, och kan njuta av vyerna.

Det sista hålet är ett par fyra, dogleg höger. Utslaget går nerför mot en väl tilltagen landningsyta. Andraslaget är brant uppför mot klubbhuset. Jag mäter med laserkikaren. 129 meter till flaggan, 138 meter till klubbhusrestaurangens stora panoramafönster. Restaurangen är fortfarande fullsatt med nyfikna gäster, och det gör inte nerverna lugnare. Allt slutar dock väl, trots att en koppsnurr rånar mig på birdien, men publiken verkar nöjd ändå. Mest nöjd av alla är nog jag, efter att ha fått uppleva en underbar golfdag.

Castlerock Golf Club, Northern Ireland
Inte långt mellan flaggan och klubbhusets panoramafönster

Efter en som jag själv tycker mycket välförtjänt Guinness i klubbhusets bar beger vi oss mot vår natthärbärge, Bishops Gate Hotel i Derry. Middagen överträffar med god marginal våra förväntningar, och när vi går igenom vår golfdag enas vi om att även golfen var bättre än väntat. Vi lockas av den glada irländska musiken som spelas i baren, men det får bli en annan kväll, det har varit en lång dag.